Världens längsta vinflod

malvedos_sunrise

Spanska floden Duero som övergår i Douro i Portugal är världens mest vinintensiva flod. Med sina 90 mil passerar den flera vindistrikt, samtliga som på ett eller annat sätt varit beroende av vad floden för med sig. Men floden har också ställt till en hel del bekymmer.

Redan de gamla romarna… Ja, där någonstans börjar floden Dueros vinhistoria, alltså omkring 2000 år sedan. När romarriket bredde ut sig och de romerska soldaternas törst tog över, då fanns inget annat alternativ än att lära upp de lokala bönderna att odla vindruvor för vinproduktion. Flera intressanta områden skapades, i trakterna kring Katalonien, vid floden Ebro där Rioja etablerades och inte minst vid floden Duero, känt för sin bördiga jordmån.

Floden döptes av romarna till Durius och rinner upp nära Duruelo de la Sierra i provinsen Soria i nordliga centrala delen av Spanien. Först 90 mil senare rinner den ut i Atlanten och däremellan hittar vi en rad vindistrikt.

Att man började producera vin längs med floden är i sig inget konstigt. Den gav möjlighet till transport, flodområden befolkades tidigt och vissa områden lämpade sig helt enkelt för odling av druvor. Samtidigt ska man ha klart för sig att på den spanska sidan är flodområdet ganska flackt med undantag av Arribes del Duero längst i väst, mot gränsen till Portugal, där fallhöjden är spektakulär.

Även om Spanien under 700 år var i besittning av morerna, fortsatte man att producera vin. Morerna ska inte ha varit tillräckligt många eller intresserade att styra över denna del av norra Spanien.

BNT-toro-region-02

Även om nu floden på den spanska sidan inte dög till annat än att forsla vinerna lokalt, någon kust nådde man aldrig, blev området viktigare och viktigare. I synnerhet när morerna drevs tillbaka under 1200-talet och framåt. Redan 300 år tidigare såg man hur vingårdarna längs Duero grönskade och de kristna reconquistadorerna följdes av munkar och kloster och tillhörande vingårdar.

Under 1200-talet, står det att läsa i spanska historieböcker, var vinerna från Duero de allra främsta. Detta berodde troligen på att vinet dracks i landets viktigaste städer: Burgos, Salamanca och huvudstaden Valladolid. Men då liksom nu var konsumtionen tendentiös och plötsligt var det vinerna från Toro som stod högst i kurs för att sedan se sig förbisprunget av vinerna från Rueda. Det sägs att lärarna på universitetet i Salamanca var så pass svåra på det mörkröda vinet att undervisningen blev lidande, inte minst för studenterna…

I Valladolid blev vid den här tiden vinet allt viktigare och redan 1423 såg man över regleringen av vin-produktion. Bland annat var man noga med att försäljare av vin inte skulle kunna sälja vin med förfalskat ursprung.

Men floden, som alltid haft stor betydelse för vinnäringen, ställde också till problem. Det var helt enkelt för fuktigt i närheten av Duero för att odla vindruvor av kvalitet. Dessutom var jorden för bördig, vilket innebar att skördeuttaget var högt och kvaliteten på druvorna låg.

Tar vi dessutom ett kliv till 1800-talets mitt ser vi att fukten fortfarande ställer till problem, i alla fall för de vingårdar som var placerade för nära floden. Vinproduktionen hade gått i stå, man harvade på och producerade sitt vanliga gamla rödtjut som den lokala konsumenten fick i sig, möjligen mot bättre vetande eftersom det var de enda referenser man hade. Men så kom mjöldaggen från Portugal med de amerikanska rotstockarna och tog död på odlingarna i de fuktiga områdena.

Som om det inte var nog, strax därefter tog sig vinlusen fram med raketfart i området och ödelade andra delar av vinodlingarna i området. Men man hämtade sig och så småningom etablerade sig en bodega i det som skulle komma att kallas för Ribera del Duero och slog världen (läs Frankrike) med häpnad. Visst, många anser att vinet var en kopia, vurmen bland aristokratin i Spanien för Bordeauxviner var av möjligen naturliga skäl stor, men att odla de franska druvsorterna Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec i det spanska inlandet på 700 meters höjd, och därtill komplementera vinet med en inhemsk variant, Tinto Fino, sågs som inte annat än dumdristigt. Tills vinet smakades. En legend var född – Vega Sicilia och dess grundare don Eloy Lecanda y Chaves.

Idag, 150 år senare, är området väl etablerat och att betrakta som ett epicentrum för kvalitetsviner på den iberiska halvön. Det är rött vin som gäller med ett märkligt undantag, mitt i rödvinslandet, nämligen Rueda som gör strålande vita viner på inhemska Verdejo. Men det är väl undantaget som bekräftar regeln, en regel som stavas Tinto Fino, de blå druvan som på andra håll kallas Tempranillo och är Spaniens absolut viktigaste bidrag till vinvärlden.

Men det kommer mera. Vi har idag lärt oss uttala både Juan García och Bruñal, Rufete och Prieto Picudo, några av de spännande, mycket lokala druvor som växer på gamla, uppemot 100 år gamla stockar. De äldsta stockarna som fortfarande brukas hittar vi Toro och ska enligt skrifterna vara närmare 200 år gamla.

Om vinreglementeringen 1423, mjöldaggen, fylloxeran och sedan etablerandet av Vega Sicilia 1864 är några av de viktigaste milstolparna i Duero-vinerna historia är 2007 ett annat. Det var nämligen då faktiskt tre viner för första gången fick maximala 100 poäng av vingurun Robert Parker: Termanthia 2004 från Bodegas Numanthia i Toro, Aalto Ps 2004 från Aalto Bodegas y Viñedos och Pingus 2004 de Bodegas Pingus – båda från Ribera del Duero.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en vinamerikans fallenhet för kraftigt rött vin. Men man ska heller inte underskatta den. Det räcker med att börja läsa de spaltkilometer press vinerna erhållit sedan dess för att förstå vilken betydelse de där poängen inneburit.

Att det sedan fått flera vinaficionados världen över att intressera sig för vinerna också bortom dessa kultdistrikt, får man se som en bonus. Men resan är värd all uppmärksamhet, all den tid man lägger ner på att studera vinerna längs floden Duero, för här hittar vi inte en druva, ett distrikt eller en producent som är intressant. Vi hittar hur många som helst. Och då har vi bara börjat leta.

Inlägget uppdaterades senast kl. 13:21 den 20 mars 2014.