En överraskande garnacha…

…kan ibland vara hundra gånger godare än en närmast perfekt pinot.

Så kan det vara ibland och ändå är det alltid vinet på Pinot Noir som får utmärkelser. Varför då? Jo, därför att vinbedömning handlar om norm, om vad vi gemensamt (nåja) satt upp som kvalitet, om vilka förväntningar vi har på hur ett vin ska, eller snarare, bör smaka.

Men det är just bakom dessa pretentioner vi ibland kan hitta de riktiga pärlorna, de viner som sticker ut, viner med stor personlighet och massor av… ja, charm. Det är svårt att beskriva detta, sätta fingret exakt på, förklara hur det personliga påverkar en som vinbedömare och hur man då kan förmedla detta.

Allt heder åt kvalitetsivrarna, och ibland håller jag med, kvalitet vinner alltid i längden, men samtidigt, ibland blir det en smula för perfekt, för strömlinjeformat, för comme il faut och då tappar jag intresset. Det finns en rad mycket berömvärda producenter som håller sig inom ramarna, gör det som förväntas och deras storhet märks inte minst i antal spaltkilometer i internationell vinpress. Deras produkter slår volter på exportmarknaden och de kammar hem priser, hamnar i vinbutikernas fasta sortiment och hyllas längre fram som veritabla trotjänare.

Volvoviner kallade man vissa viner förr i tiden, man visste vad man fick, en oerhört säker produkt, mycket välproducerad, detaljerna satt där de skulle, men… samtidigt, hur kul var det när vinet blev så förutsägbart?

För några år sedan var jag i Campo de Borja i norra Spanien på flera producentbesök, det här är ett område jag känner väl efter att jag en sommar hade fått ett översättningsstipendium och satt inhyst i ett kloster (!) flera veckor och studerade spansk litteratur. Tvärs över gatan hade de en liten bar där de serverade oftast rött vin av mycket flexibel kvalitet. Jag har aldrig haft så många nära dödenupplevelser som den sommaren…

Men nu var jag tillbaka, tio år senare, sladdade in på Bodegas Borsaos parkering för att prova deras viner. Och där kom det, ett vin i egen stil, långt från de våta drömmarna i Bordeaux, Barolo eller ens Priorat, första årgången sa producenten, ett vin som fick tiden att stå still får ett kort ögonblick, ett vin inte utan pretentioner men där uttrycket var det viktigaste, ett vin som helt enkelt överraskade, överraskade med sin charm, sitt personliga tilltal. Tres Picos på hundra procent Garnacha, en druva som inte omnämndes i vinpressen annat än undantagsvis.

Idag är det annorlunda, druvan har fått ett veritabelt uppsving och är idag att betrakta som en av de främsta. Och vinerna på denna ibland nedvärderade druva blir bara bättre och bättre. Faran ligger naturligtvis i att de blir så där bra så att vinerna tappar charmen, att det personliga försvinner. Men jag har provat samma vin senare årgångar sedan den eftermiddagen i ett stekhett Borsao och jag blir nog en smula förvånad varje gång. Och nej, det är ingen Petrus, Pingus eller ens Finca Dofi.

Men överraskande gott är det varje gång.

Inlägget uppdaterades senast kl. 08:31 den 6 maj 2014.