Mållös i Illeso

Stramt och samtidigt överdrivet, kultförklarat och svårtillgängligt. Romano Dal Forno är motsägelsernas man. Liksom vinet, det dyraste regionen kan uppbringa.

Det tar en stund, men sedan kommer jag på det: Jag är mållös. Jag är mållös, detta efter snart 25 års resande i vinvärlden. Inte så jag trodde att jag hade sett det mesta, då hade jag bytt jobb, men mycket har hunnits med och vinerierna har stundtals både överraskat och chockerat.

Men Romano dal Fornos bygge i sten tar ändå priset. På flera sätt. Det är gigantiskt stort, übermodernt, vackert, ståtligt och nästan vräkigt i nouveau riche-stil. De vackra brunnarna som finns i vinerierna är nyproducerade, uthuggna av yrkesskickliga stenhuggare som hugger i gammal stil på beställning. Källaren är byggd i morisk stil med gömda lampor för att ge ett vackert sken.

 

Samtidigt – det går inte annat än att bli imponerad även om känslorna är tveeggade. För bara en bråkdel av den stora, närmast majestätiska byggnaden, används till vinproduktionen. Vad resten ska användas till, ja det står skrivet i stjärnorna enligt, Michele Dal Forno, son till kultförklarade Romano Dal Forno. Det är han som visar vineriet och som tar mer och mer plats som en av tre söner.

– Ja, så är det. Vi har en enorm överkapacitet, men det var så vi ville ha det från början. Min pappa tänkte framåt och menade att man aldrig vet vad som sker i framtiden.

Ståltankarna blänker, det är rent i vineriet och tyst. Ingen aktivitet, Romano själv är i byn men ska enligt planerna möta upp lite senare. Så rundvandringen blir lång och märklig, imponerande och till slut blir man som sagt mållös. Det är ett äventyr att gå runt bland den senaste tekniken, lagringskällaren där de franska faten ligger på rad. Här används endast ekfat på 225 liter för lagring. Och detta är bara en sak som skiljer Dal Forno från övriga Veneto-producenter där de flesta skyr de hermetiska faten. Många menar nämligen att faten ger för mycket karaktär, tanniner, knutna viner, strama viner, viner som snarare är till för att lagras än för att konsumeras.

Men här jobbar man tvärtemot.

– Vi försöker se till att vinet kommer i så lite kontakt med syre som möjligt. Vi kan få vakuum i varje jäsningstank och på så vis undvika att vinet kommer i kontakt med luft.

Under fatprovningen nere i källaren, en ganska omständlig procedur hos Dal Fornos, öppnas faten försiktigt, sedan sugs lite vin upp med pipetten, det serveras. Men sedan torkas utrymmet vid fatens öppning, både på tunnan och den lilla förslutningen i gummi, och innan fatet försluts fylls det upp med vin och det sprutas ned koldioxid som lägger sig överst på vinets yta för att förhindra oxidering.

– Rädslan för oxidering är som en besatthet hos oss, säger Michele Dal Forno.

Men olikheterna slutar inte här. Rummet där druvorna torkas för amarone-vinet är i det närmaste helt datoriserat. Fläktarna har sensorer som känner av när det är dags att dra igång. Och då blir det fullt blås, som en tredelad gigantisk hårfön som torkar druvorna. Inte bara så att de drar ihop sig, tappar vatten, utan också med den intensiteten att druvorna inte ska bli angripna av botrytis.

– Vi gör vad vi kan för att undvika botrytis. Detta är heller inte ett område för botrytis, säger han och får det att låta som ett understatement.

Man kan tro att de har dessa datoriserade fläktar för att vinna tid, att druvorna ska torka snabbare än de omkring tre, fyra månaderna som de gör på naturlig väg. Men där tar man fel.

– Druvorna torkar lika länge som hos andra vinerier. Vi vill inte korta ner torktiden på druvorna eftersom vi då inte får samma kvalitet på dem.

Alla medel som står till buds ska användas, det är lite filosofin bakom Dal Fornos viner. En annan sak som är central, utöver den extrema tekniken som är ett tilltag av hans vision och inte tvärtom, är selekteringen i vingården.

Siffrorna överraskar: 100 kilo druvor ger 30 liter Valpolicella, 100 kilo druvor ger som mest 18 liter amarone.

– För en flaska Valpolicella tar vi druvor från sammanlagt sex vinrankor och för en amarone från tio rankor. Dessutom klipper vi bort varannan druvklase per stock för att de som är kvar ska bli ännu mer koncentrerade.

Så kommer han till sist, Romano Dal Forno, sladdar upp på parkeringen så att dammet yr. Men ser direkt att det inte är en människa man vill ha som ovän. Hans blick är genomträngande, kroppshyddan kompakt och nävarna stora som brunnslock. Och synpunkter har han.

– Alla i området pratar om kvalitet och att de gör färre flaskor än vad de egentligen gör. Det är alltid lätt att pratar om kvalitet, men desto svårare att göra det, är det första han säger.

– Nu när vinerna har blivit så populära vill ju alla suga ut så mycket som möjligt av det…

Men signore, försöker jag, hur ser du då på amaronevinets framtid?

– Visst är jag orolig för framtiden. Det görs för mycket billigt och dåligt vin. Men framför allt görs det för mycket vin utan ursprung.

– Den stora faran är att vi inte värdesätter vår historia. Ett folk som inte värdesätter historien kan heller inte värdesätta framtiden. Titta bara på reciotovinet, ett rött sött vin som inte har någon motsvarighet någon annastans i världen. Här kan vi verkligen tala om historia och ursprung. Och så får vi inte glömma bort att vinet är amaronevinets fader.

Romano Dal Forno ger sitt yttersta för sina viner, helt kompromisslös är ett för klent ord. Extrem, kultförklarad, ja, vad ni vill, men vinerna är unikum, om detta råder inget tvivel. Men att han värnar om området, om vinerna och om amaronevinets framtid.

– Vi har de allra bästa förutsättningarna för att göra ett vin och följer vi dessa kan vi göra ett vin som är i absolut paritet med de bästa vinerna från Bordeaux, Bourgogne, Barolo och Brunello. Men vi får aldrig glömma att värdesätta ursprunget.

(Reportaget har varit publicerad i Världens Viner nr 4, 2012. Nu i nedkortad version.)

Inlägget uppdaterades senast kl. 09:41 den 30 april 2014.