¿Qué pasa, Sudamérica?

Sydamerikanskt vin har per definition varit vin från Chile och Argentina. Egentligen är det inte konstigt då dessa två länder är giganterna, inte bara på den sydamerikanska kontinenten, utan i hela vinvärlden.

Världens viner Sydamerika

De båda länderna har ju också närmare 500 000 hektar vingårdsmark tillsammans att jobba med, och odlingsarealen växer så det knakar. Inte minst i Chile där industrin går på högvarv, där tilltron till sina egna toppviner är aldrig sinande och där man backas upp av ett ständigt cash flow.

Samtidigt har man mutat in sig i vinvärlden, de två vinländerna har lyckats skapa förväntningar världen över och levererar. Detta det sista är viktigt när vi som konsumenter blir mer och mer varumärkesorienterade. En idé som är sprungen ur Nya världens sätt att producera vin. Det kan handla om prisvärda viner i mellanklass men också – inte minst viktigt – toppviner.

Michael Schachner− I Sydamerika har de stora producenterna inte bara lyckats med kvantiteten utan också med att tillverka några av respektive lands absoluta toppviner. Här är kvalitetsproducenterna kändisar som San Pedro, Santa Rita, Concha y Toro, Trapiche eller Catena. Världsnamn för många vinaficionados.
Det säger Michael Schachner, en av USAs ledande vinjournalister, som jag träffade senast för några år sedan.

Han menar att om man jämför exempelvis Nord- med Sydamerika är detta en av de stora skillnaderna. I USA produceras toppvinerna av små egendomar med allt vad det innebär, inte minst för spridningen av vinlandets renommé.

− Samtidigt, och det är det viktigaste, hittar vi en mängd olikheter även mellan vinländerna i Sydamerika. Fattas bara annat, förklarar ett annat toppnamn inom den internationella vinjournalistiken, nämligen Federico Oldenburg.

Han är en av Spaniens ledande vinjournalister och har sina rötter i Argentina och Sverige.
– Vissa länder har ju gjort vin i snart 500 år och börjar hitta sin stil. I exempelvis Argentina började man producera toppviner så sent som på 1980-talet. Sedan har vi naturligtvis kulturella skillnader som påverkar vinnäringen, fortsätter han.

Men bakom dessa två jättar då? Vad händer här? Kommer något av intresse?
Frågorna är naturligtvis retoriska och möjligen en smula korkade. Eller fördomsfulla.

Brasilien, ett land som har närmare 100 000 hektar vinodlad mark, är dessutom ett av världens största industriländer, har en törstig befolkning om 200 miljoner människor och står bakom några av världens mest uppskattade alkoholdrycker i form av både öl och Cachaça. Och som om brasilianarna inte skulle kunna göra vin? Svårigheten att hitta ut på marknaden beror snarare på att sydamerikanskt vin just definieras som det vin som lämnar Chile och/eller Argentina.

Uruguay är ett annat land som mutat in revir. Många menar att detta revir stavas Tannat, den gamla sydfranska druvan som är närmast hård som en nöt, ger viner av kolossal kraft och vinner terräng.

Men det finns samtidigt massor bakom denna kultdruva som på inhemska kallas Harriague. Nya vinproducenter, kvalitetsivrare, vinbönder som tänker internationellt, på konsumtion utanför landets gränser.

Just det där med druvorna har kommit att spela enormt stor roll när det handlar om att marknadsföra sitt land, inte minst i ett historiskt perspektiv. Uruguay har som sagt sin Tannat, Argentina sin Malbec och den gröna Torrontés. När Chile till sist förstod att det var Carmenère de hade i sin vingård och inte Merlot, basunerade en lika överraskad som marknadssmart vinnäring ut det absolut unika för sin egen vinindustri.

Vinodlarna hade importerat vad de trodde var sticklingar på Merlot, men en DNA-analys 1995 visade att det också var sticklingar från Carmenère, en druva som fanns i Bordeaux, men som, trodde man, hade utrotats av vinlusens härjningar för knappt 100 år sedan.

Sedan blir det intressant att se hur de andra länderna i Sydamerika väljer att presentera sig. Det produceras en del vin både i Bolivia, Peru och Paraguay och det börjar komma indikationer, men de är möjligen för få, för diffusa eller för kontradiktoriska för att man ska våga sig på slutsatser. Men att druvan även i dessa länder kommer att vara en viktig exponent är inte en vild gissning.

Om vi sedan jobbar oss ner till respektive land, region, distrikt och slutligen vingård är olikheterna naturligtvis enorma. Inget land i denna del av världen har rigorösa vinregler och ursprungstypiskhet är något man först det senaste decenniet egentligen tittat på.

Regleringen lär dröja och det där typiska som vi säger när vi pratar om ett vin från Bordeaux, Rioja eller Chianti, är svårare att definiera när det kommer till vin från Sydamerika. Kanske är detta emellertid en tidsfråga, för vi ser att konsumenten gärna vill dricka ursprungsviner, viner med tydlig regional karaktär. Och denna väldiga kontinent, som gärna följer, eller snarare skapar trender, är naturligtvis på hugget när det kommer till preferenser från vinkonsumenten.

− Jag tror att de riktigt bra vinerna med massor av personlighet ännu inte är gjorda i Sydamerika. Kunskap om terroir, om olika druvkloner och jordmån, är ännu i sin linda, menar Federico Oldenburg.

Etiketter:

Inlägget uppdaterades senast kl. 11:58 den 8 oktober 2014.