Storheten ligger i blandningen

Säg Sassiciaia och vilken vinnörd som helst får något vått i blicken. Men lägg sedan till Barrua och kolla in reaktionen. Barrua? Ja, det sardiska vinet som nu vinner priser runt om i världen. Men så har man också kommit på framgånsreceptet.

Hösten 2013 var Sebastiano Rosa på premiärvisit i Stockholm. Han är vinmakare på Tenuta San Guido som står bakom det italienska kultvinet Sassicaia, Italiens kanske mest kända vin, åtminstone internationellt. Detta vin är ju en supertoscanare av guds nåde och säg den vinsnobb – jag menar vinälskare som inte älskar det vinet…

Vinet har också en mycket betydelsefull del i den italienska vinhistorien då det faktiskt räknas som den första supertoscanaren. Första årgången gjordes redan 1948, men då enbart till familj och vänner. Två decennier senare var det dags för lanseringen, då under Vino da Tavola-etiketten.

Så småningom, när vinet började skörda framgångar runt om i världen, höjdes klassificerningen och idag är Bolgheri DOC-klassat.

Men det var inte därför Sebastiano Rosa var på besök i den kungliga huvudstaden. Med sig hade han istället sina viner från Sardinien, från vinegendomen Agricola Punica. Nu är det inte så mycket till egendom, det är mest ett litet hus som står mitt i det väldiga kooperativet Cantina Santadi, som också är med i projektet som delägare. Men hälften av projektet ägs av toscanska Tenuta San Guido. Och det är de som bestämmer.

Till sitt förfogande har de nu visserligen det stora kooperativets faciliteter, men de har egna vingårdar. Jordmånen är relativt snarlik den hos Sassicaia i Bolgheri med brun sandjord med inslag av lera och kalksten.

‒ Vi äger hela 172 hektar land men bara 64 hektar är vinodlingar. De två vingårdarna, Barrua och Narcao, är på 22 respektive 42 hektar. De ligger i olika delar och ger därmed druvorna olika karaktär, förklarar Salvatore Santus, platsansvarig på Agricola Punica när han tar emot.

Det är inte ofta de får besök, vineriet ligger ganska otillgängligt till och en nära förestående soppatorsk på vägen dit höll på att ställa till det rejält. Men fram kom vi och när vi slår oss ner i kontoret i den lilla sidobyggnaden vid kooperativets parkering, spänner Salvatore Santus ögonen i oss och öppnar med orden:

‒ Dricker ni bara amaroneviner i Sverige, eller?

Men han förklarar sig snabbt.

‒ Det är väldigt svårt att nå den svenska marknaden. Inte bara för vurmen för amaronevinerna utan också för att ni har monopol.

Inget nytt under solen alltså. Åtminstone inte när det gäller den biten. Men när det kommer till relativt nystartade Agricola Punica, är det en del som överraskar. Betänk det att under flera dagar har vi kryssat oss fram på ön och besökt fler av de viktigaste vingårdarna och alla talar sig varma för de lokala druvsorterna… det gör man visserligen här också, men hemligheten bakom de internationella framgångarna stavas internationella druvsorter. Man börjar känna igen mönstret från 1948.

Till sin hjälp har man haft Giacomo Tachis, en av de allra viktigaste önologer Italien kan stoltsera med, och de är många. Hans idé har varit att selektera strängt, ha hög planteringsdensitet, jobba med de bästa klonerna och låta fatkaraktären snarare vara elegant och förfinad än som krydda som döljer eventuella bismaker. Hans arbete går knappast att överskatta, något som också Salvatore Santus nu låter oss förstå.

‒ Giacomo Tachis blev den gemensamma nämnaren när det nya företaget skulle skapas 2002. Men redan på 1980-talet dök idén upp om att jobba högkvalitativt, förklarar han.

Hans idé var att blanda de lokala druvorna med Bordeauxdrivor. Och ser vi nu till vinerna är både Montessu och Barrua blandningar. Det förstnämnda består av 6 procent Carignano, och sedan lika delar Syrah, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Merlot. Toppvinet Barrua består i sin tur av Carignano till 85 procent, tio procent Cabernet Sauvignon och resterande fem av Merlot.

‒ Vi valde att jobba med franska druvsorter redan för tolv år sedan. Ytterligare en anledning, utöver kvalitetsaspekten, var att vi inte ville göra samma viner på samma druvor som Candida Santadi redan gjorde. I så fall skulle vi kännas onödiga. Vi ville annorlunda.

‒ Men samtidigt, Carignano är den viktigaste och mest odlade druvan, har bäst förutsättningar, mycket tack vare jordmånen som den trivs mycket bra i, betonar Salvatore Santus.

Sebastiano Rosa berättade också under sitt Sverigebesök hur starkt han tror på Sardinien som vinområde. Här finns förutsättningarna för riktiga toppviner.

‒ När vi upptäckte Sardiniens potential hade vi en ärlig förhoppning om att göra lika bra viner som i Bolgheri i Toscana.

Visst är det en bit kvar. Men redan idag är vinerna internationellt mycket kända även om den sammanlagda produktionen är på endast 300 000 flaskor. Men då ska annat vin räknas in. För det är inte bara rött som tillverkas, utan även vitt, även om produktionen är mycket liten

‒ Visst, vi har de andra klassiska druvsorterna. För vita viner har vi Vermentino och Nanghus och vi gör dessutom ett vin som har Vermentino och Chardonnay till 20 procent, Samas.

De vita vinet skiljer sig en del från många andra vita viner på ön. Och då är det inte enbart för druvblandningen, utan rent sensoriskt. Bakom förklaringen ligger delvis vinifikationen. Vinet får nämligen kallmacerera för att förhindra eventuell oxidation. Men innan dess transporteras de nyskördade druvorna i små plastboxar som man kyler ner med is för att friskheten ska bibehållas. Sedan pressas druvorna försiktigt och så får musten ligga i jästfällning i omkring 40 dagar. Varje druva vinifieras för sig för att sedan blandas. Innan buteljering får vinet ligga tre månader på cementtank. Varken klarning eller filtrering sker.

Svårare än så behöver det inte vara…

VVI_IT_SAR_OL_STE_AN_ARG_PU_2383 (1024x683)

Marco Santerelli är idag önolog på Candida Santida och Agricola Punica. Heltidsönolog ska tilläggas, för fortfarande jobbar man med en konsulterande önolog. Giacomo Tachis gick i pension 2010 så idag axlas hans mantel av Umberto Trombelli som dyker upp på vineriet någon gång per månad. Marco Santerelli är däremot alltid här. Men vad gillar han mest att jobba med, exklusiviteten i Agricola Punicas viner eller storskaligheten i det mäktiga kooperativet.

‒ Det är lika roligt båda två. Det är helt enkelt olika utmaningar. Det viktiga är att hålla hustypiskhet och alltid försöka göra vinet lite bättre, säger han och verkar verkligen mena det dessutom.

 

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 15:10 den 23 december 2014.