Dantes ande svävar över vingrevens egendomar

Den italienska nationalskalden Dante Alighieri lever kvar i myterna kring vingården uppe i Gargagnago i Valpolicella. Något som får tjugonde generationens greve och vinproducent att le belåtet.

Vi sitter i greve Pieralvise di Serego Alighieris vardagsrum i egendomen i Gargagnago i västra Valpolicella. Det är klassisk mark, historiskt minerad med allsköns myter och greven för gärna vidare en utav dem.

– När de frågar om Dante bodde här brukar jag säga att han gjorde det. Det blir en bättre historia av det. Men i själva verket köpte hans son denna egendom långt efter Dantes död.

Att Dante på sätt och vis skulle höra ihop med vin är det kanske inte så många som vet. Historien om den store poeten kan ju beskrivas ganska kortfattat: Poet och författare, nationalskald. Verksam i Florens där han också bodde. Men han tvingades i landsflykt efter politiska meningsskiljaktigheter med stadens härskare. Så småningom slog hans sig ner i Verona och ska ha slutfört delar av sitt epos Den Gudomliga Komedin i byn där vi nu befinner oss. Dante Alighieri dog 1321. Senare köpte hans son Pietro en vingård, där vi nu alltså sitter. Året var 1353.

– Sedan dess har vi haft denna egendom, förklarar il Conte.

Nu blir greve Pieralvise di Serego Alighieri lätt en symbol för svunna tider, och han gör sannerligen sitt för att det ska vara så. I den storslagna byggnaden går det att hitta alla attribut som förpliktigar en adlig släkt och visst verkar han tycka om att prata om Dante. Men har han läst boken?

– Nja, fråga inte, säger han först.

– Men det är klart, alla har fått läsa den i skolan, säger han och ler återigen sitt lite finurliga leende.

2012.07.26 666

Redan på 1500-talet producerades det vin på egendomen. Det finns dokumenterat. Det var ju sedan starten en jordburksegendom.

Vinet fick en alltmer central roll för familjen och har så haft alltsedan dess. Under den tjugonde generationen kom möjligen den största förändringen för familjen och vinföretaget med samma namn: Man inledde samarbete med vinfirman Masi.

– Vi inledde ett joint-venture på 1970-talet med Masi. Vi ville hitta någon som kunde hjälpa oss med produktionsdelen av vinet. Och inte minst försäljningen. Det kan visserligen vara tillräckligt svårt att göra ett bra vin, men att sedan sälja det är ännu svårare.

Valet av Masi ledde till en försäljningsökning, så småningom. På 1970-talet stod området inte så högt i kurs, varken på den inhemska eller internationella markanden.

– Jag och Sandro Boscaini åkte runt och försökte sälja vinet men det var oerhört svårt. Vart vi än kom undrade alla vad man skulle äta till vinet som var kraftigt och koncentrerat. Samtidigt med svårigheterna visste vi att vi hade en produkt av mycket hög kvalitet.

Men så småningom ledde samarbetet till succé.

– Jag är mycket nöjd med att det var Masi vi började jobba med. Jag har svårt att tänka mig en bättre ambassadör för amaronevinerna än Sandro Boscaini med den energi och den kunskap han har.

Men kunde då il Conte se att amaronevinerna skulle uppleva en sådan boom ifråga om renommé och försäljning som det har idag? Greve Pieralvise di Serego Alighieri skakar på huvudet och tänker efter.

– Nej, inte alls, säger han efter en stund. Jag kunde inte för mitt liv förstå vilken succé amaronevinerna skulle göra. Men det är också det som är spännande med livet. Men kan aldrig förutsäga vad som ska ske.

 

Fotnot. Du vet väl att du kan beställa Världens Viners stora nummer om amarone. Klicka på Köp tidigare nummer i högerspalten.

 

 

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 09:50 den 2 februari 2015.