Next generation Speri

I västra delen av Valpolicella har Speri gjort vin i fyra generationer. Och nu är det dags för ytterligare en att ta över. Kärlek till området och till vinet har de gemensamt.

I Valpolicella Classico, alltså det område längst i väst, inte långt från Lago di Garda, hittar vi Speri insprängt i den lilla byn Pedemont. Vineriet ser ut som ett vanligt hyreshus, men väl inne inser man att skenet bedrar. Här är det full aktivitet och Chiara, dottern och medlem av den nya generationen, står och håller improviserad vinprovning med ett hugat par i 40-årsåldern.

Istället är det hennas far, Carlo, 74 år, som tar emot.

– Buonasera e benvenuti, säger han och ler sitt allra största leende, trots att vi är flera timmar sena.

Carlo Speri är vinfirmans capo, ledare, chef om man så vill. Men frågan är hur länge till. Han börjar bli till åren även om han har energi så det räcker för en hel generation.

– Familjen, alla mina barn jobbar här och mina syskonbarn. De är framtiden.

Utan att vara enbart historia svävar hans ande över vineriet, något som också blir tydligt när hans dotter Chiara slår följe.

– Min pappa vill pensionera sig, men han har så mycket energi och han betyder så mycket för företaget. Jag tror att även om han slutar kan vi inte underskatta hans betydelse för Speris viner. Samtidigt säger han att det är vår tur nu, att det är dags för vår generation att ta över, nästan viskar hon till mig.

Men ännu så länge finns det – uppenbarligen – plats för både en och två generationer. För det handlar om, som så ofta i Italien, att bevara traditionen, inte lämna bakom sig historien utan att den hela tiden ska få vara närvarande. Den italienska vinlagstiftningen bygger ju på ett bevarande av historiska vinområden mer än att ge bästa vinområden högsta klassificering.

Speri tillhör det exklusiva sällskapet Amaronefamiljen, eller Famiglie Dell’Amarone D’Arte som det heter i original. Det är en sammanslutning av de tolv möjligen historiska familjerna i området och som alla jobbar för samma mål: att bevara renomméet för vinerna. Detta inte minst genom att hålla en hög lägstanivå och att våga ta betalt för vinerna.

– Vi har till och med skapat ett Observatori di Prezzo, alltså en grupp som åker runt och analyserar priserna på amaronevinerna runt om i världen, säger Chiara Speri.

2012.07.26 835

Att betala under 200 kronor för ett vin som först ska torkas flera månader, produktionen minskar därmed drastiskt eftersom det är mängden (läs vatten) som försvinner ur druvorna som snarare ser ut som russin vid vinifieringsdags än druvor, gör sig knappast. Nu ligger visserligen Speris viner högt, högt över denna siffra, ungefär det dubbla, men det finns konkurrenter som gör ett amaronevin som är så billigt att det är för bra för att vara sant…

Här i Pedemonte, en liten by i mitt i Valpolicella Classico har de alltid haft sin källare. Det ligger ett kvarter bort från vineriet som alltså ser ut att vara inhyst i en vanlig hyresfastighet.

Den obligatoriska rundvandringen tar bara några minuter, det är fat hit och fat dit, källargångar, fuktiga miljöer, och vinflaskor travade på varandra. Redan i slutet på 1800-talet, då vinhuset grundades, byggdes källaren och har under årens lopp byggts ut.

Sedan är det dags för vinprovning och då tar Chiara över igen.

– Det går bra att jobba så nära familjen i företaget. Men det är klart, jag tror att det har att göra med att vi har alla tydliga roller i det vi gör, säger hon innan jag hinner fråga henne hur det är att jobba så tätt sin pappa, sina bröder och uppenbarligen även sin kusin.

Första vinet är en Valpolicella Classico 2011. Det är ganska enkelt, rättfram utan större åthärvor med en lättsam körsbärssmak.

Sedan följer Valpolicella La Roberina 2010 som egentligen är en superiore, men eftersom den säljs med skruvkapsyl blir den automatisk nedklassad. Men vinet är av god kvalitet, det är elegant med bra balans, fin fruktighet som drar åt bigarråer och lite svart vinbär. Husets Ripasso 2009 följer och det är ett vin med mjuk, lite kryddig karaktär med bra längd och en elegant pepprighet.

– Ok, säger Chiara, nu går vi in på del två i provningen och antyder att nu börjar det.

Appassimento Sant’Urbano 2009 hälls upp i det första glaset och är ett vin med djup koncentration, massor av körsbär med frisk syra, viss eldig ton med inslag av både plommon, kaffe och en avslutande längd där tanniner tävlar om uppmärksamheten.

Valpolicella Sant’Urbano 2002 strålar djupt rött i det andra glaset. Det visar sig att detta år gjorde de ingen amarone, varvid de bästa druvorna användes i detta vin, husets andravin, och det märks att kvaliteten är strålande med sin påtagliga koncentration, en elegant, något stram körsbärston fin tanninstruktur med kaffetoner och viss eldighet i avslut med örtiga inslag och fin mognad.

Och så till sist Amarone Classico 2007, toppårgången för västra delen, en årgång som redan nu gått till historien då vinerna börjat dyka upp på markanden. Detta vin har påtagliga mognadstoner, vi hittar stall, animalisk karaktär, körsbär i sprit, vedeldad, aningen rökiga inslag, hög viskositet, mocka, bra strävhet, fruktig, sötaktig, fin eldighet med bra längd och en komplex ton. Ett stort vin med massor av nerv, helt enkelt.

– Det handlar också om att man jobbar passionerat med mycket energi och att det finns en historia med det man gör.

Något som det uppenbarligen finns en hel del av hos den nya generationen Speri.

 

 

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 15:22 den 30 januari 2015.