Torr lambrusco perfekt till Italiens delikatesser

Emilia Romagna är det italienska kökets hjärta som försett världen med pasta, parmesan, parmaskinkaoch balsamvinäger. Men hur ska man förklara att de dricker lambrusco till maten? Man måste nog åka dit för att förstå, för lambrusco är faktiskt det italienska vin som säljs mest i världen.

När man väl sitter där på en trattoria i Palma, Bologna eller Modena med en skiva Prosciutto virad runt en grissinipinne, då känns det faktiskt helt naturligt med ett glas lambrusco. Det piggar upp med sin pärlande, hallonfriska syrlighet som effektivt rensar tungan från alla feta charkuterier man stoppar i sig. Men det ska vara en av de torra, stilsäkra varianter man numera hittar på plats, inte den söta halvläsk som tidigare kontaminerade utbudet både här och i stora delar av världen.

Donelli hör till områdets stora aktörer, med säte i Modena. Giovanni Giacobazzi tillhör den fjärde generationen i detta familjeföretag:

– Vi är en bondesläkt som de flesta här. Vi hade turen att äga en egen bit jord som vi kunde utnyttja till att göra vin och balsamvinäger, föda upp några kor och några grisar, och sedan utöka med fler vingårdar. Min farfars farfar och hans son var passionerade vinodlare, och de började buteljera sitt eget vin i början av 1900-talet. Min pappa var den som började exportera lambrusco på 1960-talet, först till övriga Europa, men sedan med allt större framgång till USA.

Nu har Donelli vuxit till en hel grupp av företag som exporterar till 70 länder över hela världen.

– Vi har stora marknader också i Brasilien, Mexiko och Japan. Sverige är en riktigt bra marknad, trots att ni är så få.

Giovanni presenterar sig som exportchef men erkänner också lite blygt att han dessutom är styrelseordförande. Han är 37, har jobbat i familjeföretaget i tolv år och är egentligen utbildad ingenjör.

– I familjen har alla fått utbilda sig till det man vill, och sedan har den som haft lust kunnat gå in i företaget. Jag var mer intresserad av teknik och maskiner än av druvor, så jag inriktade mig på att utveckla tekniken i våra anläggningar. Men så behövdes det folk på exportavdelningen, så jag hoppade in där och upptäckte hur kul det var att resa och träffa folk som alla delade samma intresse.

I gruppen ingår tre lokala varumärken: Donelli, Giacobazzi och Gavioli, men man fungerar också som negociant och köper in vin från ett landsomfattande nät av odlare som man samarbetat med i 20-30 år, från Sicilien till Veneto, vilket ger en total årlig försäljning på 35 miljoner liter.

Giovanni tycker att Modenas viner vistats lite i skuggan av stans berömda bilmärken, men den bästa lambruscon, sangiovesen och Albana di Romagna har på senare år börjat tävla om tätpositionerna.

– Lambrusco och Balsamico di Modena borde dessutom skyddas bättre. Fortfarande görs det massor av balsamico di Modena på de mest skilda håll, och en stor mängd lambrusco exempelvis i Australien och Argentina. Vi borde lära oss av fransmännen hur man effektivt skyddar ursprungsprodukternas varumärken.

Området för ambrusco är rätt generöst utmätt och omfattar långt mer än vad som utnyttjas, med flera delområden kring städerna Modena, Reggio Emilia, Parma och Mantova. Sammantaget görs ungefär 120 miljoner flaskor. Området är mycket bördigt. Här är säd, frukt, grönsaker och betesdjur lika viktiga näringar som vin. Klimatet är kontinentalt med mycket varma och fuktiga somrar, men också rejält kalla vintrar som låter jordarna vila ordentligt.

DSC_7895

Vi åker till vingården Via Rebecchi i Nonantola ett par kilometer utanför Modena, 19 hektar med Lambrusco Salamino, Lambrusco Sorbara, Trebbiano och Montuni del Reno, vilket är en lokal vitvinsdruva. Här på slätten är marken helt platt, och maskiner plockar det mesta. Jordmånen består av alluvial lera och sandjord från de två floder som rinner förbi, Panaro och Sécchia. Under de heta somrarna kan det bli rejält torrt i vingårdarna, så konstbevattning är obligatoriskt. Med undantag för Sorbara är de olika Lambruscodruvorna ganska vigorösa och ger stora skördar. Det gäller att hålla efter dem till ”lagom” stor avkastning.

– Vi skördar ganska tidigt i slutet av sommaren, och det är oftast rätt varmt, så vi börjar tidigt i gryningen. Druvorna till de bästa vinerna plockas för hand i små plastlådor, medan de enklare skördas med maskin. Det fungerar väldigt bra tycker vi, eftersom maskinerna kan skörda allting snabbt, vid exakt rätt tidpunkt, exempelvis under ostadig väder när ett solfönster kan vara mycket kort.

Giovanni Giacobazzi älskar att vara här vid skördetid.

– Det är sådana förväntningar i luften, alla har laddat för de här veckorna och atmosfären är helt elektrisk. Vädret brukar vara behagligt och vingårdarna är vackra, särskilt på höjdsluttningarna där Grasparossa växer och bladen har skiftat till intensivt rött.

Giovannis pappa ärvde de här jordlotterna och satsade på att plantera de delar som var lämpade för vinodling.

– Idag har vi 180 egna hektar plus 70 hektar som vi hyr. Det var viktigt för honom att odla egna druvor och ha kontroll över så mycket som möjligt av produktionen, och det drar vi nytta av idag. Några av de stora producenterna köper allt av kooperativen plus några enskilda odlare, och det gör vi också för våra basviner. Men de satsningar vi gör nu på viner av högre kvalitet kräver total kontroll.

Emilia-Romagna är känt som Italiens rödaste distrikt.

– Alla röstar på kommunisterna, även de som kör Ferrari, skämtar Giovanni. Men i praktiken innebär det att huvuddelen av produktionen hanteras av stora kooperativ, vilket gör dem till viktiga aktörer i regionen.

Inlägget uppdaterades senast kl. 10:13 den 16 april 2015.