Vinjournalistikens gråzon

Det ska villigt erkännas, det är tufft nu. Tuffa tider för tryckt media och för en vinjournalistik som inte säljer sig. Visst kan man, sägs det utifrån, anpassa sig till verkligheten. Jo, absolut, men hur ter den sig? Egentligen?

På Världens Viner håller vi de journalistiska principerna högt. Den redaktionella texten är vi ansvariga för och vi låter oss inte påverkas av annat än det rent journalistiska perspektivet. Det innebär att vi alltid står självständiga och mycket trygga i det vi gör. Och detta är något jag hoppas våra läsare uppskattar.

Men vi på redaktionen är inte dummare än att vi förstår att alla inte jobbar så. I media, generellt. Oavsett om det är tryckt eller på nätet. Där det finns dem som tar betalt för tips som kallas annons men som läggs i ett redaktionellt sammanhang utan att det framkommer att det är annons, alltså reklam bekostad av den egentliga avsändaren. Och där det inte finns varningstexter som är det stipulerade.

Och nej, jag är inte avundsjuk på dessa publikationer som kan casha in ganska duktigt på sin verksamhet. Men det måste samtidigt finnas en uppriktighet och respekt mot läsaren. För hur ska jag kunna förstå att ett tips i själva verket är en annons? Med allt vad det innebär?

Jag tror, det är min benhårda princip, att man skjuter sig själv i foten, att man till slut tappar trovärdighet, den journalistiska grundpelaren. Att man kort och gott säljer sig själv.

Gråzonen är med andra ord ingen gråzon. Det hela är i själva verket mycket enkelt: Publicerat material som man tar betalt för (från avsändaren) är reklam och ska illustreras som reklam.

Och det redaktionella är redaktionellt. Det står redaktionen för. Ingen annan. Aldrig någonsin.

 

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 15:15 den 16 april 2015.