Tysk nationaldruva allt mer internationell

Säg Riesling och de flesta tänker vindlande floder och djupa dalgångar där den odlas, i Tyskland. Men druvan odlas också alltmer internationellt, även om den fortfarande räknas som en tysk angelägenhet. I synnerhet om man frågar tyskarna.

Internationella druvsorter kallar vi de forna franska, alltså Chardonnay, Cabernet sauvignon… och ja, resterande. Häri har fransoserna tappat en stor konkurrensfördel, den att ha unika druvor. Nu finns det visserligen en uppsjö andra varieteter som odlas i Frankrike, men de glöms ofta bort.

Riesling däremot, en druva som odlas allt från Turkiet till Nya Zeeland, via Kalifornien och Chile, och ofta med förbluffande bra resultat, är fortfarande att betrakta som tysk. Eller? Selbstverständlich, som tysken själv säger. Givetvis.

Idag upptar den nästan en fjärdedel av Tysklands sammanlagda drygt 100 000 hektar vinodlingsareal, en odling som är överraskande befriad från just internationella druvsorter. Men hur kommer då det sig? Riesling har ju inte alltid varit en succé. Eller?

– Vi vill inte producera världens näst bästa vin på Chardonnay. Vi vill hellre tillverka världens bästa vin på Riesling.

Det sa Doktor Franz Werner Michel på Domdechant Werner till mig vid ett besök långt innan Riesling hade blivit sommelierernas favorit, ett närmast klassiskt citat. Han har sin egendom i Rheingau som tillsammans med Mosel betraktas som optimalt Rieslingland.

Samtidigt kommer druvan mer och mer runt om i landet. Den forna kioskvältaren Müller Thurgau rycks upp, för dålig, säger vinproducenterna som satsar på kvalitet och där inte Spätburgunder, Pinot Noir, odlas, ja där ligger Riesling bra till. För idag älskar alla vin på denna tyska nationalsymbol.

Om vi sneglar på den svenska marknaden och gör en snabb sökning på Systembolaget dyker det upp 535 viner på Riesling. Men gör man samma sökning men avgränsar den till viner på Riesling enbart från Tyskland, ja då inträffar det märkliga: endast hälften av vinerna är producerade inom tyska gränsen. Dött lopp alltså, mellan Tyskland och övriga världen.

Mosel_Weinregionen__2_

Har man nu lite vinfundamentalistiska drag i sig, ja då är det tysk riesling som gäller. Den är ofta stramare, har en mer påtaglig syra, får en förträfflig terroirkaraktär när den mognar och så gillar vi ju alla den där petroleumkaraktären som blir så framträdande, i synnerhet vid mogen ålder. Klart man inte annat kan än älska denna druva.

Kommer vinet från annat håll, ja då ställs vi inför samma problematik som med Bordeauxblends från Nya världen. Det finns alltid en referens i bakhuvudet, inte sällan ett bättre vin vi någon gång smakat, alltid från ursprunget, och då, för att visa vår öppenhet, talar vi istället gärna om prisvärdhet, nytänkande och variationer…

Men det är tämligen lätt att gilla druvan även om det nu står Chile, Nya Zeeland, Kalifornien eller till och med Australien på etiketten. Bara vinet har grundelementen kvar, som syra, lite honungstoner, rejäl frukt och i bästa fall en släng av diesel.

Men Riesling är inte bara en succé, det är närmast ett måste bland sommelierer. Och frågar man runt bland vinkonnässörer är det närmast självklart att svara Riesling på frågan vilken favoritdruvan just nu är. Så något har hänt. Och möjligen är det en reaktion på klumpiga viner på möjligen Chardonnay och samtidigt en önskan om att hitta tillbaka till klassikerna som blivit så populärt, för att inte säga av nöd tvunget bland proffsen. Och då kan det ju inte vara en Riesling vilken som helst, utan det ska vara ursprung, årgångsvariation och terroir. Och tysk!

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 08:05 den 29 september 2015.