Vinikon med extra allt

Stora sköna sängar i det femstjärniga hotellet, exklusivt vinspa, en av de bästa restaurangerna i området… Ja, vinlyxen tar liksom inte slut. För att nu inte nämna världens kanske mest kända vinbyggnad signerad stjärnarkitekt Gehry. Ja just det, de gör ju vin också.

 

Det börjar med en amuse. Gorka, en av servitörerna som har hand om vårt bord, förklarar:

– Vi har velat presentera en känsla av vingården genom att skapa en amuse som för tankarna till vinstockens grenar. Oststängerna är dessutom färgade med rött vin, husets naturligtvis.

Och mycket riktigt, det ser verkligen ut som lätt torkade grenar från rankan. Men det smakar desto mer, krispigt syrlig ost med en lätt rödvinstouche. Det är den första av ett närmast oräkneligt antal rätter som bjuds under en mastodontmiddag. Det är elegant, finessrikt och svåröverträffat.

Marqués de Riscal är idag en självklar referens i vinsammanhang. Och det spelar egentligen ingen roll om man pratar Rioja, Spanien eller världen. Samtidigt som företaget producerar traditionella viner en masse, har det också lyckats med konststycket, som få, att även producera det som till vardags kallas moderna Riojaviner. Och det är en konst.

Skillnaden mellan traditionella viner och de moderna vinerna ligger i vinproducentens vision. Det förstnämda vinet har en utpräglad fatkaraktär med vaniljsötma som kommer från de amerikanska faten, vinet är dessutom nästan alltid en blandning bestående av omkring 85 procent Tempranillo, 10 procent Garnacha och resterande av Mazuelo och/eller Graciano och/eller Viura. Det senare vinet, däremot, har kort fatlagringstid, gärna på franska fat och består oftast av 100 procent Tempranillo. Det är dessutom betydligt fruktigare i sin ton och har lite mer dominanta tanniner.

IMG_7272

Efter amusen är det så dags för kaviar smaksatt med rött vin på en bädd av gåslever. Jo, det är liksom inget dussinkäk man bjuder på, utan det är all in. Och gott är det, vansinnigt gott med en balanserad sötma, finns lite fruktig ton från vinet och bra syra.

Redan i mitten på 1980-talet slog man världen med häpnad. Jo, faktiskt. Detta genom att presentera ett nytt vin från Rioja, Barón de Chirel årgång 1986. Det var ett vin som skilde sig markant från de mycket fatlagrade diton som hittills hade landat på vinbutikernas hyllor runt om i världen.

Vad som överraskade var att just denna producent, alltså en av de i särklass mest traditionella, gränsöverskred, gick mot strömmen, planterade en ny idé hos vinkonsumenten att Rioja kan vara mycket mer. Och som de fick rätt. Kanske inte i början, många var skeptiska, men föll till föga.

Gorka lutar sig över bordet och presenterar en tredje rätt: kroketter. Alltså mjöl- och fiskinbakade små bollar som alla som bevistat en enklare bar i Spanien någon gång, är bekanta med. Men dessa är – naturligtvis – något helt annat. De smälter i munnen, det är krispigt och lent samtidigt som en klunk Finca Montico 2013, vinet från samma firma men från Rueda, får eftersmaken att liksom höja sig ytterligare en smula.

Sedan skrevs det historia. I samband med de två toppårgångarna 1994 och 1995 började flera producenter experimentera med vad de senare skulle kalla för Reserva Especial. Alltså en slags modernare variant av Riojavinet, en uppdatering som skulle möta vinkonsumenten som nu lärt sig dricka Nya världenviner med allt vad det innebar.

En resa i slutet på 1990-talet gjorde det hela en smula komiskt. Efter det sedvanliga besöket och en provning av husets viner, ville producenten, stolt som en matador, visa det senaste: en nyhet som snart skulle brisera på den internationella marknaden. Trodde man.

Oberoende av varandra hade de flesta producenter samma idé, alltså en annan typ av vin. Samtidigt, det ska villigt erkännas, var inte dessa reservor alltid av bästa slaget. Men ambitionen var imponerade och många skaffade sig ovärderlig kunskap som sedan skulle behövas.

På bordet framför mig och mitt sällskap landar en tallrik skum. Det ser ut lite som porös badskum men dofta betydligt godare. Det visar sig vara en skummad getost med hyvlad gåslever över. Varje tugga känns atmosfärisk och försvinner innan man är medveten om det.

Marqués de Riscal jobbade oförtrutet vidare, hade till och med Cabernet Sauvignon i sin vingård vilket fick konkurrerande vintillverkare att ropa på hjälp. Hjälp att odla den ikoniska franska druvan, en druva som skulle vara lösningen på allt: bättre viner, tydligare exponeringen på etiketten och högre status.

IMG_7292

Men vinmyndigheterna sa nej, blankt nej och hänvisade till en lokal druva som var minst lika bra, om än mer svårodlad, Graciano. Och så blev det. På baksidesetiketten fick man från Riscals håll inte skriva ut namnat på den franska druvan. Den fick istället heta ”övriga” druvor. Som om ingen förstod…

Från Ebrofloden kommer en forell presenterad som en tartar med ruccola, lagrad, lufttorkad skinka och en skvätt avokadomajonnäs på toppen. Och till detta husets vita vin, producerad i Rueda, Limousin 2013. Åter bra balans och portionerna är tillräckligt små för att man ska orka. För det ställs fram mer, inte minst vinglas, tre stycken.

Att man hade befäst sin position som både ledande och historisk bodega stod klart. Innovationsförmågan var det sannerligen inget fel på och när nya milleniet tog form, presenterade bodegan flera nya årgångar där husets kassako, Reserva, hade ett ben i varje skola. Alltså, vinet blev ikoniskt tack vare att det både var modernt och klassiskt i samma inmundigande. Och det är inte många producenter som klarar det.

Flera producenter hade under tiden presenterat viner som absolut kom att klassas som moderna. Samtidigt väcktes kritiken mot att dessa viner kunde komma från vilken del av världen som helst. Möjligen en orättvis kritik, men som ändå togs på allvar. Rioja höll på att spela bort sina kort, ursprungskaraktären, vad man än tycker om den, blev aningen konturlös.

Det vita vinet duger även till nästa rätt: hummerstjärtar på en bädd av quinoa och skivade gröna druvor. Rätten är en hyllning till fiskarna, en uppdaterad variant av fiskgryta… Gorka ler när han försöker övertyga oss. Jodå, ett hommage är det, i den högsta gastronomiska skolan.

Idag skriver vi delar av Riojas moderna historia. Och nu är vi där, det moderna vinet finns, mer som komplement till det traditionella. De två skolorna, modern-traditionellt, hittar emellertid varandra hos några producenter. Det handlar helt enkelt om ett bättre vin. Borta är den överdrivna dilltonen, den lätt oxiderade karaktären, den överdrivna fatkaraktären. Idag är det sublimt på ett nytt sätt som ändå är typiskt för Rioja, unikt för Rioja.

IMG_7258

Finca Torrea, Marqués de Riscals moderna version av Rioja, är ett sådant exempel, ett vingårdsvin på Tempranillo och Graciano.

Torsken som nu serveras känns så färsk att den nästa sprattlar i munnen. Den heta slungade potatisen till gör äventyret till ett litet mästerverk. Det är raffinerat och klassiskt spanskt i sina grundsmaker.

Det som satt företaget på kartan är naturligtvis byggnaden, den märkliga flocken insekter som är på väg att lyfta… Ja, kärt barn har många namn, men en märklig skapelse är det, signerad Frank o Gehry, kanadensisk stjärnarkitekt.

Ikoniskt, emblematisk, skrytbygge eller bara extremt smart. Kanske allt. Hur som helst lockar det idag folk världen över att resa till Rioja av en annan, kanske kompletterande anledning än vinet. Och det är precis det Rioja behöver.

Lammracks är en typisk spansk rätt. Här presenteras den tillsammans med lättrökt vildkanin och en kalvfond. Men det är milt och smakrikt.

– En lek, förklarar Gorka, med de typiska elementen i det regionala köket.

Riojas moderna historia kan skrivas under Marqués de Riscals mångfacetterade tak. Husets Barón de Chirel är idag en modern klassiker (uttrycket har aldrig fallit så väl på plats som nu) och historien om hur Frank O. Gehry förfördes att rita mästerverket är också det en klassiker, i storytelling, modern marknadsföring. Han var på besök och blev tillfrågad vilket år han var född. Genast sprang personalen ner i källaren och hämtade upp ett vin ur nämnda årgång, 1929 (!).

Klart man faller för den konsten.

Sista rätten är glaserad kalv à la slow food. När det tillagats klart, efter sex timmar, strös lite ingefära över och det hela serveras på en bädd av gelé bestående av färska örter och grönsaker. På bordet trängs också glasen med Finca Torrea 2013, Gran Reserva 150 anniversario 2004 och Barón de Chirel 2006. En trio som också är essensen av Marqués de Rriscal av idag.

Vinhuset är, med sitt femstjärniga vinhotell, exklusiva Vinspa, sin makalösa restaurang där köket fullkomligt briljerar, sina närliggande vingårdar, och inte minst den historiska källaren där hundraårigt vin ligger buteljerat, en symbol för dagens Vinspanien. För Rioja. Och för vinindustrin i stort: att kunna tänka utanför banan. Att sätta vinet i ett sammanhang, exklusivt eller inte. Men i en kontext.

Det är det som gör Marqués de Riscal så stort.

Efterrätterna löser av varandra. Druvkräm under en bädd av is (man får knacka bort isen), pumpa- och ostkräm med hyvlad tryffel över. En kaffe, några petit fours smaksatta med Tempranillo och vitt vin… Men där någonstans tar det slut. En avslutande drink i biblioteken en trappa upp tillsammans med mitt sällskap, med en fantastisk utsikt över byn Elciego, under det välvda taket i silvergrått när till och med himlen är stjärnklar…

Ikoniskt extra allt räcker liksom inte.

 

Vintips!

Marqués de Riscal Reserva 2008 (nr 2573, 136 kr)

Fin utvecklad ton, örtiga inslag med vaniljsötma från faten, mogen frukt, mörk choklad, tobak i fin balans. Utmärkt till smörstekt torskrygg, ugnsbakad potatis och grön papayasallad med rostade sesamfrön.

Barón de Chirel Reserva 2002 (nr 83832, 452 kr)

Ett kraftpaket med modern framtoning, mjuk fruktighet med inslag av plommon, svarta vinbär, utvecklad ton med bra syra och en väldisponerad längd. Drick till lammracks och slungad potatis.

Inlägget uppdaterades senast kl. 11:04 den 16 oktober 2015.