Världens dyraste rosévin

Är världens dyraste rosévin också världens bästa?

Nu har vi druckit rosévin i ett decennium utan att skämmas. Tidigare var ju vinet ett under av… flexibilitet och att då komma hemdragandes med ett simpelt rosa vin, nej, det gjordes inte. Idag hittar vi också till den rosa hyllan under vinterhalvåret, så visst händer det saker på vinfronten.

Men vad är det då vi köper? Jo, nu har vi tröttnat lite på jordgubbssaft från stora delar av världen, främst den Nya. Och sneglar mot ursprunget, mot södra Frankrike, där det rosa vinet alltid haft en självklar plats. Oavsett om vi sitter på Croisetten i Cannes eller strandhaket i Marseille. Till mat, den lokala maten som salade niçoise och boullabaisse, har vinet närmast varit oöverträffat, och att sitta och njuta ett glas rosé i värmen likaså.

Sacha LichineNågon som tog fast på den annalkande folkrörelsen var Sacha Lichine, Bordeauxsonen vars pappa var den berömda Alexis Lichine, respekterad vinskribent som också drev Château Prieuré-Lichine i Bordeaux. Snacka om belastad bakgrund. Men det var kanske därför det gick som de gick, för framgångarna lät inte vänta på sig. Självaste Jancis Robinson, engelsk vinkritiker och en av de mer tongivande vinskribenterna världen över, ger egendomen riktigt högt betyg och frågar retoriskt om det är världens bästa rosévin.

Men det krävdes nyordning i rosévinsparadiset för att det skulle hända grejer. Och det stod Sacha Lichine för genom att vara mer selektiv i skörden, raffinera vinifieringsprocessen, få bättre koncentration i vinet.

– Vem är den lilla tjockisen från Bordeaux som kommer hit med sina konstiga idéer, var det folk som frågade sig. Men det har ju gått ganska bra och jag tror att de flesta kritikerna tysnat nu, säger, Tom Schreckinger, ansvarig på plats när Sacha Lichine inte är på plats, vilket han inte är speciellt ofta.

Château d’Esclans

Egendomen Château d’Esclans med över 250 hektar land, en femtedel vingårdar, var faktiskt fram till 2005 ägt av Swedish Match pensionskassa. Hela slottet inklusive sidobyggnader kunde hyras av anställda för en nästan ingenting, man sägs ha blivit upptaxerad och kunde därmed b som en vinkung för knappa tusenlappen i veckan.

Mera svenskt, för vinodlingarna arrenderades av Domaine Rabiega och svenska vinmakaren Lars Torstensson som gjorde sig ett namn för sina röda viner från Provence. Men när Sacha Lichine la beslag på egendomen, blev fokus rosa. Han menade rent generellt att Château d’Esclans var en slumrande skönhet som förtjänade ett bätre öde.

Första året, 2006, producerades det 135 000 flaskor av det som skulle komma att bli den stora succén, Whispering Angel. I år planerar man tillverka 2,5 miljoner av samma vin, och förklaringen är enkel:
– Problemet är att det säljer slut så snabbt och det kan man ju tycka är ett lyxproblem. Men många kunder blir jättearga, förklarar Tom Schreckinger.

Han tar oss med förbi egendomen, parkering till ett veritabelt skrytbygge, en långsmal byggnad som ligger intill vägen, som ett… Ja, Tom säger det bäst själv:
– Ett statement. Vi ville ha en vinbutik som var mer än så.

Och det fick de, det ser ut som en blandning mellan Korova Milkbar och en flygplatsterminal. Överallt står och ligger Sacha Lichines jättedyra viner. Men med tydliga prisindikationer, för priset är sannerligen inget de hymlar med, tvärtom.

I sin moderna marknadsföring vet de att ett högt satt pris leder till massor av media. (Hm…) Men frågan kvarstår, är det värt det?

Vi provar, längst in i byggnaden finns ett grottliknande rum målat i sobert vitt, det är bra belysning och det känns som man smitit in bakvägen till ett museum. Men nej då, där står han, Tom Schreckinger och häller upp flera roséviner.

Vi börjar med Whispering Angel 2014 (201 kronor, på Grenache 73 procent, Rolle 4 procent, Cinsault 9, Syrah 8,5 och Mourvedre 5,5 procent) som har en fin frukt, inslag av jordgubbe, lite spritsig, lite kärv, aningen bittert i avslut och överraskande matorienterat. Inget saftigt trams här inte.

Nästa vin är Les Clans 2014 (258 kronor, på Grenache 85 procent, varav 40 procent är från över 80 år gamla stockar, 15 procent Rolle) som är mycket balanserat, det är rent, ståligt, har en bra liten fatton i eftersmaken och ytterst välpolerat utan att tappa i charm och attraktion.

Dyraste rosevin

Därefter Garrus 2014 (902 kronor, på Grenache 70 procent och den gröna druvan Rolle 30 procent, alla druvor är från över 80 år gamla stockar) med sin vitfruktiga elegans, det är välbalanserat, liten ekig ton, friskt med fin kalkig mineralitet, aningen fatbittert i avslut i mycket komplex och överraskande tilltalande stil. Det är andskörd och manuell sortering som gäller. Avstjälkning och mild krossning vid sju till åtta grader för att undvika för mycket färg. Musten är till 90 procent frirunnen och sista tiondel procent milt pressad, ingen urlakning med andra ord. Musten förs sedan över till nya och ettåriga 600 litersfat (demi muids på franska) och får jäsa i tio månader med battonage, omrörning, två gånger i veckan.

Det är inget annat än stora viner, eller stor, större, störst och kanske är det världens bästa stilla rosévin jag just nu håller i handen. Oavsett statement, oavsett pris eller högljudd marknadsföring. Det är i själva verket enkelt: det är ju det vi har i glaset som ska bedömas. Och jag har i alla fall inte provat något bättre. Hittills.

Etiketter:,

Inlägget uppdaterades senast kl. 11:30 den 19 maj 2016.