Sköna gröna druvor med stor potential

Rött vin från Italien är en veritabel storsäljare. Men hur ser det ut med det vita vinet?

– Urvalet är för ensidigt. Och varför måste vi har så många prosecco när det finns så mycket annat spännande vin, undrar Barbro Guaccero.

Rött vin från Italien har enormt renommé. Det räcker med att stava till Nebbiolo, Sangiovese, Barbera och Nero d’Avola för att de flesta ska falla till föga. Men hur ser det ut på vitvinssidan? Jo tack, ganska illa. Inte när det gäller kvalitet, utan snarare när det kommer till erkänsla. Generellt har vitt vin från Italien, trots bra försäljning, inte mer än ett ok rykte.

Om detta och så mycket mer, i synnerhet när vi talar Verdicchio, landets kanske mest spännande gröna druva, vet svenska Barbro Guaccero, bosatt i Le Marche sedan decennier.

− Italienska vita viner är väldigt eftersatta på den svenska marknaden, säger hon direkt.

Varför då, tror du?

− Den stora konsumentgruppen väntar sig förmodligen ett vin liknande en chardonnay från Australien eller en sauvignon blanc från Nya Zeeland. Men de flesta vita vinerna från Italien har inte dessa svulstiga smaker med övertydliga dofter.

– Jag tycker nog fortfarande att urvalet i Sverige är relativt ensidigt med koncentration till Veneto. Måste vi verkligen ha så många Prosecco? Jag skulle gärna se fler vitvinsområden som till exempel Kampanien.

35

Att just vitt italienskt vin inte nått den berömmelse vinerna förtjänar, tror hon har med italienarna själva att göra.

− Jag tror att man från italienskt håll är ganska dålig på att pusha för just de vita vinerna. Sedan tror jag att många tänker på rött vin när de tänker på Italien. De mest kända vinområdena i Italien som Toscana och Veneto, är dessutom utpräglade rödvinsområden.

Men du tror att det kan vända?

− O ja, det finns en stor potential av vita viner i Italien. Dessutom har det hänt oerhört mycket de senaste åren, kvaliteten har förbättrats avsevärt. Man har forskat mycket för att de vita vinerna ska få sådan utpräglad ursprungstypiskhet som möjligt, man har hittat nya tekniker att ta vara på doftämnen i druvan. Allt detta har gjort stor skillnad.

Men marknaden, menar hon, håller på att förändras och ska man göra succé på den internationella marknaden måste man anpassa sig efter konsumenten med viner som har tydligare typiskhet och större smak och doft. Därför tror hon att nyckeln ligger i att kunna erbjuda viner med stor identitet där man lyckas plocka fram druvvarietetens hela potential. Inte att döda dem med ek eller alkohol.

− Vita viner från Italien är traditionellt inte ekade, inte för påträngande, utan snarare ganska lätta. Användningsområdet är också lite annorlunda då mattraditioner skiljer sig, inte minst när det gäller fisk. Här äter vi nyfångad fisk som man vänder snabbt över en kolgrill, inga såser eller andra smakrika tillbehör. Det har gjort att de vita vinerna har varit lätta, ganska neutrala, mer eleganta.

Den kanske främsta av alla gröna druvor har hon runt hörnet av sitt hus i Le Marche, Verdicchio.

− Druvan Verdicchio är en av Italiens absolut bästa gröna druvor. Den har en stor mångsidighet, väldigt hög syra och stor struktur och passar därför bra att lagra länge. Du kan lagra viner av Verdicchio upp till tio, femton år och det är man inte bortskämd med när det gäller vita viner från Italien.

Dessutom, menar hon, går det lika bra att tillverka vilken slags vintyp som helst: från lättdruckna till fatjästa viner och viner med lång lagringspotential, och – inte minst – simmiga passitovarianter

− Därtill ger druvan gärna perfekta matviner och inte bara till fisk. Jag var uppe i Norrland för en tid sedan och hade en vinprovning. Efteråt skulle det serveras renfilé med lingon och det bästa vinet var då en vit, delvis fatjäst verdicchio, Vigna Novali från Moncaro.

Men vad är det då som gör denna druva så unikt? Ja, en sak som blir ganska uppenbar vid en provning av flera Verducchio-viner av högre kvalitet, är druvans förmåga att uppta mineralitet.

Men framåt då, ser hon några trender?

– Det är alltid svårt att prata om trender när det gäller Italien, eftersom varje region håller på sitt. Ursprungstypiskt är alltid nyckelordet för italienska vinmakare. Men en trend är svavelfria viner, som börjar bli riktigt bra.

Och här blir det bara bättre och bättre, menar Barbro som gärna pekar på all forskning runt jäststammar, både saccaromyces och andra jäststammar, och tekniker att göra vin utan svaveltillsats kommer göra så att vi får mer komplexa och druvtypiska viner utan risk för att få vinäger. Nyplanterade vingårdar har dessutom oftast ett optimalt urval av kloner och helt virusfria plantor. Färskvaran blir alltså bättre efter hand som dessa vingårdar tar över. Med andra ord kan vi förvänta oss ännu bättre viner med stor urspungstypicitet.

Och om vi håller utanför Marche och Verdicchio, vad har vi då att se fram emot?

– Kampanien med druvsorterna Falanghina, Fiano och Greco di Tufo, Friuli Venezia Giulia som gjort en del av de internationella druvorna till sina egna och i viss mån Piemonte, även om priserna är lite för höga. Andra bra områden är Lago di Garda och Trentino, dock med ganska höga priser.

Mångfald, med andra ord. Precis som vi vill ha det.

 

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 10:13 den 15 juni 2016.