Vino Blanco Español

Vita viner från Spanien? Ja, det måste väl vara bulk från La Mancha och möjligen några viner på Albariño från Galicien. Icke så, närmare hälften av alla de miljoner liter vin Spanien producerar är vitt. Men det finns en stoppkloss…

Spansk chablis? Nej, det finns naturligtvis inte, men det fanns, som etikett på den brittiska marknaden på 1960-talet. Och visst tillverkades det också champagne i Spanien, tills fransmännen sa non. Då kallade man istället sitt bubbel för cava. Fortfarande kan man emellertid se champañerías i landet, alltså barer med fokus på bubbelvin. Men nu har man upphävt lögnerna och rättat in sig i ledet.

Spanien är ju per definition ett rödvinsland. För så vill vi ha det här i Sverige. Och vi har ju lärt oss att Rioja producerar rött, Priorat likaså, liksom Ribera del Duero, Toro, ja, hela landet. Och det är sant, allt är sant för det är knappast svenska konsumenters fel att det dricks så lite vitt vin från Spanien både i Sverige och internationellt.

Vi tar oss tillbaka några decennier. Året är 1979 och den franska vintidskriften Gault Millot, allmänt betraktad som världens bästa vinmagasin när det begav sig, anordnade en tävling. Viner på den franska stoltheten Cabernet Sauvignon skulle hållas och viner från hela världen var med. Det var ju egentligen bara en formsak, för det hela handlade naturligtvis om vilket av slotten i Bordeaux som skulle kamma hem segern.

DSCF6288

Men där trodde de fel, de franska vinsnobbarna. För det blev varken eller, utan ett vin från Spanien, det där landet söder om Pyrenéerna som också försöker sig på den ädla konsten att göra vin. Segraren blev Torres Mas la Plana, ett vin producerat på mycket unga stockar. Men det var knappast det som chockade provningspanelen, utan det faktum att Spanien tog hem segern. Spanien.

Det blev också lite startskottet för den spanska vinnäringens internationella framgångar. Vi i Sverige blev ju tokkära i vinerna från Rioja ett tiotal år senare och slog oss för bröstet och sa att det var vi som upptäckte Rioja, en sanning med modifikation. Men duktiga konsumenter blev, världsledande utanför Rioja.

Strax därefter lärde vi oss stava till Ribera del Duero och dricka vin på Tinto Fino som egentligen var Tempranillo men som hade ett otaliga synonymer, same same but different, skojade man på 1990-talet. Efter det presenterade sig Priorat med dunder och brak med sina mineralstinna viner med ett helt eget uttryck. Och snart började vi snegla mot Bierzo i västra Spanien och toppdruvan Mencía. Och när ett vin från Toro fick 100 poäng av Robert Parker som första spanska vin, förstod vi att det görs en hel del väldigt bra vin i landet söder om Pyrenéerna som vi älskat som charterturister, men inte alltid för dess vin då vi hellre drack sangría.

Men det var något som saknades, någonting som… Just det, det vita vinet. De hade vi inte sett så mycket av. Om vi inte tänker oss några gamla vita viner från Rioja som kommit fel eller sherryn, världens bästa (vita) vin. Å andra sidan, den sherryn som dracks och dricks i Sverige, är den oxiderade uppsötade varianten som knappast dricks på hemmaplan. Hade vi däremot fått något glas enklare vitt vin från Spanien föll det i bästa fall i glömska efter sista klunken. I värsta fall var det en nära döden upplevelse av rang. Så att komma här och skylla på den internationella marknaden att det inte dracks vitt vin från Spanien går ju inte. Skulden ligger hos producenterna som hellre än bra fortsatte producera det vita vinet.

Till vem kan man undra.

Nu landar vi i istället i Spanien 2016, samtidigt som spanjorerna dricker allt mindre vin. Rekordtappat har ännu så länge stannat vid 17 liter per person och år, katastrofala siffror. I synnerhet sett till prisbilden och – inte minst – kvaliteten som aldrig varit bättre. Och nu är det dags att inkludera det vita vinet. Äntligen.

Jag har samtidigt alltid varit enormt förtjust i sherry, den torra varianten, finon, samt amontilladon, palo cortadon och oloroson, men den torra. Alltid den torra. Den extremsöta PX-varianten är visserligen en smakexplosion av sällan skådat slag, förföriskt läckert men efter någon klunk räcker det.

Nej, den absolut bästa provningen jag varit på, jag har hunnit med några under mina 25 år i vinbranschen, skedde i Jerez då vid provade sex årgångsbetecknade olorosoviner från 1955. Så komplext, så mycket djup har jag nog aldrig varit med om och efter provningen konstaterade vi som provade hur utmattade vi var. Men kul var det, och oförglömligt.

Men om vi bortser från sherry och från det spanska bubblet står vi kvar på stilla mark. Och då ser vi att det vita kvalitetsvinet breder ut sig. Nu talar vi inte bara Galicien, även om vi främst talar om Galicien. Här har vi ju både Albariño och Godello, två av landets i särklass bästa druvor. Och de båda distrikten Rías Baixas och Valdeorras, där de kanske blir som bäst.

Samtidigt har vi en rad andra spännande områden i Spaniens nordvästra hörn: Ribeira Sacra, Ribeiro och möjligen Monterrei. Det som emellertid är roligt med vita viner från Spanien är att de kommer från alla håll och kanter, det vill säga, det finns alltid någon producent som går motströms och producerar riktigt intressant vitt vin där det egentligen inte borde gå.

Så visst håller spanska vinkartan på att skrivas om, och den skrivs gärna med vita bokstäver. Det vi ser idag är ju naturligtvis bara början. Albariño har krattat manegen, de vita riktigt häftiga vinerna från Rioja likaså, fastän i en annan kategori.

Med andra ord, nu är det bara att öppna dörrarna och låta också det vita vinet välla in. Det finns sannerligen att ta av.

 

Inlägget uppdaterades senast kl. 09:59 den 15 juni 2016.